Har du en rullstol? Eller känner du kanske någon som har en rullstol? Eller kanske har någon som du känner som känner någon annan som har ett syskon som känner någon som har en kusin som har en rullstol som hen inte har användning för länge? I så fall får just DU höra av dig, då jag är i ett sådant dåligt tillstånd/skick att en rullstol skulle välkomnas med så mycket öppna armar som jag kan ha utan att det gör för ont! Sure jag kan gå, men att gå tar ut all jävla ork och kraft just för att smärtan som såklart inte hörs på utsidan skriker extremt många decibel på insidan. Jag vet inte om det syns på utsidan, jag vet inte om man kan se hur mycket kraft som går ut bara föra ta det  där "simpla" haltande steget, jag vet inte ens om det syns att jag haltar för kanske är det bara jag själv som tänker att jag haltar och att det syns, det kanske bara sitter i mitt huvud. Jag vet heller inte om folk kan se på mitt ansikte och dessa uttryck som borde finnas där som borde beskriva hur ont det där lilla korta haltande steget gör. Hur som helst så gör det just det, ont. Bara att ligga, sitta, eller att stå helt stilla och göra absolut ingenting gör ont. Tänk dig då hur ont det gör att faktiskt ta det där lilla ynka steget som inte verkar vara så mycket för den stora vida världen. 

 

Det kanske inte spelar någon roll ändå.. Det där med att/om folk ser din smärta, för du känner den ju oavsätt vad andra ser eller tror sig veta. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker besrkiva den där genomträngande smärtan då personen/personerna ifråga aldrig kommer att kunna förstå exakt hur du känner då smärta är något personligt och är precis som vilken annan levande partikel som helst, egenartad. Varje människa är speciell, unik på sitt egna lilla sätt, precis som smärta, du kommer aldrig kunna känna exakt som någon annan, det är helt enkelt omöjligt. Vilket kan anses vara lite sorligt rent utav deprimerande på ett sätt, då ingen någonsin kan förstå dig fullt ut. För andra är din smärta obefintlig även om det kan vara något som du lever med varje dag, de kommer aldrig kunna känna det du känner så därför kommer de aldrig kunna förstå sig på dig fullt ut, precis på samma sätt som du aldrig kommer att förstå dig på dem. 

 

Det kan verka ensamt, javisst. Vissa har tur, andra inte. Jag är en av de som har ganska så mycket tur, även om jag oftast inte ser den eller tror på den. Men jag har folk som försöker att förstå även när vi alla vet att det är omöjligt. Jag har folk som står ut med allt mitt gnäll, alla mina humörsvägningar och alla andra påfrestningar. Jag har till och med en hund som just nu, just inatt gör mig sällskap så att jag ska slippa vara ensam i smärtan. Slippa vara ensam i mörkret. Och innan i natt hade jag min underbara pojkvän vid min sida som alltid försöker att finnas där för mig oavsätt om jag har ont eller inte, han är nog den som står ut med mest skit och jag fattar inte hur han orkar, men jag känner att jag inte behöver förstå för det enda som betyder något är att han gör det, och att han gör det för mig, för oss. Jag skäms verkligen inte över att säga att jag älskar honom, för han är helt enkelt den och det bästa som finns att hitta utan att ens behöva fundera över det, i alla fall för mig. 

 

Nej klockan är mycket så nu ska jag precis som de flesta andra gå och lägga mig även om det inte blir så mycket skola för mig imorgon, så är det ju så att sömn botar sjukdomar och även om det är så att jag inte kommer att kunna bli helt botad, så kan jag iaf bli av med smärtan för ett litet tag och bara det är något att le över. 

Jag slänger in en bild på min finaste lilla hundskrutt MIlou! 

Godnatt på er! :*