Äntligen har jag inte ont längre! Jag kan gå utan kryckor, jag slipper smärtstillande som ändå inte hjälper något mot smärtan, jag kan gå i skolan utan att behöva gå runt och tänka på hur ont det gör för varje steg, eller hur ont den bromsande, svängade bussen gör i varje kurva, vid varje rödljus eller station påväg till och ifrån skolan. FYFAN VA SKÖNT DET ÄR! Fine, det är as jobbigt att behöva gå runt och ha ont i veckor utan att det går över oavsätt vad du gör men så fort man blir bättre och smärtan försvinner som om den aldrig fanns, då blir man som pånyttfödd! Man uppskattar allt, iaf gör jag det. Jag känner mig genast gladare och det känns som att jag kan göra allt som finns att göra bara jag vill. När allt förutom den enormatröttheten är borta så upptäcker man hur fantastiskt allt är, livet, vänner, familj, aktiviteter osv. Många som känner till min sjukdom säger saker som "oh stackars dig", "gud va jobbigt det måste vara att ha så ont" osv. Ja det är as jobbigt för det gör as ont, man känner sig förlamad, man känner sig som typ 120 år gammal. Men jag har tur. Jag får gång på gång upptäcka hur fantastiskt allt är, jag lär mig gång på gång att uppskatta livet som det är. Det kan vara svårt för någon som aldrig har ont eller har några andra kroppsliga problem att göra det. Det är ER det är synd om. Faktiskt. 

Jag tänker inte ljuga, när jag har ont tycker jag också synd om mig själv, för det är as jobbigt och det tar extremt mycket av ens energi så man vill liksom inte göra annat än att ligga ner, ta smärtstillande i hopp om att det ska sluta göra ont fast att man vet att det sällan händer och egentligen bara sova eller se på film/serier för att försöka glömma bort allt runt omkring en, allt det dåliga, allt det som gör ont. 

Men så fort allt det där går över, så känner jag mig oftast som världens mest privilegierade människa. 

Detta betyder inte att jag inte önskar att det fanns ett botemedel för man inser mer och mer varje dag hur begränsad en kropp är, man klarar helt enkelt inte att göra det där som alla andra kan. Jag vill inte bara ha ett botemedel för mig, utan för alla andra med EDS, de som har det värre, de som har ont varje dag nästan överallt. Jag har tur för jag har nog världens starkaste människa till syrra. Amanda som också är diagnoserad med EDS och som är orsaken till att jag fick reda på att jag hade det i tid innan det blev som värst (extremt tacksam över att hon bad mig att kolla upp det) har det så sjukt mycket värre. Jag vet att något som är jobbigt för en person är som ett litet myggbett för en annan men jag menar det verkligen när jag säger det, hon har det sjukt mycket värre och det vet jag om. När jag var mindre så fattade jag aldrig det där, hur jobbigt hon faktiskt hade det men nu vet jag ju, nästan iaf eftersom att man som sagt aldrig kan veta exakt hur det vär för någon annan. Mamma sa bara att hon hade det väldigt jobbigt med mediciner och för att hon hade ont, detta för att jag skulle förstå om hon rageade på mig så skulle jag försöka att inte bita tillbaka, men jag förstod aldrig, inte riktigt, jag orkade inte bry mig, var hon dum och taskig mot mig så måste jag ju få säga emot osv. Nu var jag ju inte mer än 10,11,12 men ändå, nu känner jag att jag borde ha försökt förstå hur jobbigt det faktiskt var för henne, för hon hade det verkligen jätte jobbigt, men hon stod ut. Vilket är det man får göra, det finns inget annat sätt, oavsätt vad du gör, oavsätt vilket position du ligger ner eller sitter ner i så kommer det fortfarande att göra ont. Men det gör henne till en förebild, och jag ser upp till henne, för allt hon har stått ut och för allt hon åstakommit och orkat med trots all smärta. Så nej jag önskar det inte riktigt för mig, skulle det komma ut ett botemedel så borde hon stå först i kön för att få det, och så är det bara. 

Nu ska jag fortsätta med mitt arbete på graf så tänker avsluta med den där bildern.

Hej hopp!