Make the change videoklipp för er som inte orkar läsa ;)
Make the change
Igår var det en facebook länk som jag klickade mig in på. På sidan som jag kom till stod det att de hade ett pågående projekt där man kunde skicka in en film där man på något sätt fick fram budskapet "make the change" jag bestämde mig alltså klockan 11 på kvällen att göra en film till dettta (det skulle vara inskickat senast 23:59). Jag filmade mig själv när jag inte sa något utan bara satt där, sedan skrev jag en text och la till en berättar röst (jag som läste upp det jag skrev). Jag gjorde klart filmen, blev väl hyffsat nöd, kunde säkert göra det mycket bättre men som sagt jag låg i en kamp mot klockan. Jag skrev in alla uppgifter och försökte därefter skicka videon. Tråkigt nog gick det inte för det blev något strul men jag gjorde iaf videon och jag har kvar texten.
Det finns en chans att jag lägger upp videon här men det är inte säkert då jag måste lägga upp den på yt först.. vilket jag kan göra, absolut! Men jag måste ha tiden att göra det också... kanske har tid att göra det nu.. men vi får se! jag tänker iaf lägga in texten här.
Jag vet att jag vill göra en förändring. Det vill väl dem flesta? Eller?
Men vad kan lilla jag göra? Världen är så stor, och jag är så liten.
Jag har väl ingen talan? Eller?
Vem skulle vilja lyssna på mig… nej precis ingen. Eller?
Dessutom vet jag inte vad jag skulle vilja säga eller vad jag vill nå fram… Jag tycker bara att världens kan vara så grym, falsk och så mörk… Det ska inte behöva vara så… Ingen ska behöva gå ensam, utan mat, utan familj, utan kärlek, utan tak över huvudet. INGEN! Men ja som sagt, vad kan lilla jag göra?
Jag vill verkligen göra en förändring, det vill jag men jag kan inte.
Såhär tänker många! Men vem kan vara bättre på att påbörja något än du själv? Du vet vad du vill göra och jag tror att om du bara litar på dig själv så kommer du nog på exakt vad det är som du vill göra också! Våga lita på dig själv! Om du tycker att det är läskigt att gå själv så kan du ju alltid se till att ha dina kompisar bakom dig. Ser du någon sitta själv och du vill göra något men vågar inte gå fram. Ta med någon från ditt kompis gäng som du vet vågar och fråga om hen vill sitta med er under maten eller under rasten eller vad det nu kan vara.
Om du passerar någon i korridoren som du vet ofta är ensam eller som kanske bara idag ser ut att vara lite nere, det räcker med att du ger hen ett ögonkasst som skickar värme och som visar att du bryr dig, att du ser hen, att hen inte är osynlig utan hatt hen faktiskt syns.
Våga göra en förändring och jag lovar att det kommer vara värt det i slutändan.
Make the change
hej för mig!
Att skriva
Även om rubriken kom upp i mitt huvud nästan precis när jag kollade på textrutan så kunde jag inte skriva in det jag hade tänkt mig. Jag satt här i min stillhet och kollade på sträcket som blinkade i något som kändes som en "oöndlighet". Okej om jag ska vara helt ärlig var de där sista bara för efektens skull...xD haha första xD smileyn på länge! ;O Första smileyn på länge överhuvetaget...
Jag bröt ihop förut. Vill ni veta orsaken? Ja alltså ni har väl ingen tala i sig men om ni är inne på den här bloggen, alltså min blogg så hoppas jag att det är av egen fri vilja, och att du ville se vad det var som stod och därför ville veta vad det var som gjorde så att jag bröt ihop...TO THE POINT!
Jag bröt ihop för något som oliver sa för ett tag sedan. Det är så jävla töntigt att jag inte ens vill tänka på det själv men ändå så sitter jag är och bekänner allt om mitt töntiga liv och alla mina töntiga tankar.
Oliver tyckte att en tjej skrev väldigt bra. Att han gillar sättet hon skriver på. Att den här tjejen är riktigt bra på att skriva. Grejen är den att, jag förstår honom. Jag läste ett av hennes inlägg och jag förstod precis vad han menade. Jag såg det han såg. Hon är fullständigt grym på att skriva. Men det gör ju inte saken bättre eller hur?
Jag hatar mig själv för att jag är så töntig, så fullständigt avundsjuk. Men bara för att jag hatar mig själv och det faktum att jag inte kan släppa det och henne, får det inte att försvinna, inget av det kommer göra något bättre. Och helt ärligt, jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till. FÖR JAG VILL INTE VARA AVUNDSJUK!
Okej så vill ni höra den verkliga orsaken till varför jag blev så avundsjuk?
ATT SKRIVA ÄR MIN PASSSION! Att vara en bra skrivbent är det enda jag någosin velat vara. Och att ha någon som Oliver gilla ens texter... det skulle vara den bästa presenten jag skulle kunna få. Förutom att bli en känd skådespelare, manusskrivbent och/eller filmskapare.
Jag tror, eller alltså jag är ganska säker på att Mr. Levay är ganska sur på mig så jag borde nog lägga mig till ro och låta oss båda somna. Vi ska ju båda upp tidigt imorgon.
YAY REUINION FTW!
Godnatt på er :*
Avundsjuka
Jag trodde alltid, eller alltså jag ville alltid tro att jag när jag väl fick ett förhållande med någon skulle vara världens coolaste, skönaste och bästa flickvän. Det gick ju straight down to hell...big time. Jag ville vara den här flickvännen som sket i om killen hade många tjejkompisar eller skrev med många tjejer. Jag ville vara flickvännen med humor, någon som skulle kunna skämta bort allt det där och inte bara för syns skull utan faktiskt vara lika självsäker inombords. Orsaken till att jag är som jag är beror nog på min osäkerhet just för att jag ALDRIG har varit den där tjejen som killarna vill ha. Jag var den tjejen som klassades som tjock, ful och ja inte flickvänsmatrial. Jag hade inget problem med att inte vara i ett förhållande då jag aldrig riktigt längtat efter ett. Det som jag däremot längtade efter var en kille som skulle acceptera mig som jag var och tycka att jag var finast... inte se ner på mig som alla de andra... Jag ville bara att någon skulle se mig, någon som älskade mig.
Jag ville vara flickvännen som accepterade sin kille när han kom och sa att han hade varit otrogen, skrattat bort det och sagt, har du lärt dig något nytt? Nu har inte det hänt men om det skulle göra det skulle jag nog bryta ihop, which sucks. Jag är helt enkelt inte den jag trodde att jag skulle vara. Viktigast av allt, jag är inte den jag vill vara.
Godnatt :*
A good life
If you ask yourself the question, what’s living a good life to me? My answer would be, having your family around, eating well, sport some but not all too much, you should have the ability to do other stuffs to. Like being with your friends or having a job, so that you will have the ability to do stuff. Going on a vacation or doing the things that you like the most, it might be going to the cinema or cooking and to do so you will have to earn some money.
To have a good life you should have a place where you feel safe, some place that you can call home. A place to sleep, a place to eat, a place where you feel that you can be you, stuff like that.
Even though money can feel like the most important thing to survive, it is not. Family, love and warmth is the only way to true happiness, if you have that you should feel lucky, for it is not everyone who has it.
A quote that I have come to pass many times is this one,"People were created to love. Things were created to be used. The reason the world is in chaos, is because things are being loved and people are being used" sadly enough it does not say who wrote it.
I also think that an interest could help you in times of trouble. You do something that you like or even love and it keeps your head on track and might help you move on.
But how do you get yourself to that “Good Life”? Love the once around you, keep your head held high, do things that helps you move on if you ever feel sad. Take care of yourself, sleep well, eat well, laugh a lot.
Smile, you are alive and you got so much to offer the world. Go out there and do your thing and make sure it will all be worth it in the end.
(wrote this one in my english class-first lesson this term)
Att begå misstag,att såra att bli sårad, att bli förlåten, att förlåta
Okej så jag är ju Konfa ledare på vinter lägret och vi har ju små mini träffar så som jag hade när jag gick. Just nu skriver de om just det som övertexten säger. När sårade du någon sist? När blev du sårad sist? Var det länge sen? Kommer du ihåg händelsen? Om jag skulle svara på de där frågorna så skulle ju svaren vara ganska självklara då jag jag redan har skrivit om de flesta händelserna här innan. Jag har sårat, jag har blivit jävligt sårad själv. Jag har svikit och jag har blivit sviken. Hur kan jag glömma? Det går ju för fan inte. Spelar ingen roll hur mycket jag försöker, det försvinner inte från min näthinna. Jag ser händelserna spelas framför mig over and over again. Jag ser misstagen begås nästan varje natt igen. Det tär på en. Det förstör även de bästa av dagar. Man orkar inte, man mår sämst. Det ända som någonsin kan trösta är att veta att ingen är perfekt och att man knappast är ensam om dessa tankar och känslor. Man måste förstå att man bara är människa och människor begår misstag hela tiden. Man kan inte lita på någon. Det är sorgligt men så är det.
Vet ni varför jag tycker att det är så skönt att gå i kyrkan? För att man mår bättre av att höra att någon förlåter dig för vad du än har gjort. Att det alltid finns någon där för dig när du behöver det som mest, du ska aldrig behöva vara ensam. Du är älskad för den du är, du behöver inte låtsas. Du är perfekt vem du än är och du finns för en orsak.
Tänk dig att höra det och faktiskt kunna ta in det. Fatta vad skönt att tro på dessa ord,dessa meningar. Denna sanning.
Du är alltid älskad,du är alltid behövd, du är aldrig ensam, du är perfekt precis som du är.
Jag märker att detta spårar men egentligen så har ju dessa ord något gemensamt. Människan begår misstag för att hon känner sig osäker och otrygg. Man vet inte alltid vad man vill och varför man gör de sakerna som man gör men det är viktigt att förstå att det alltid finns någon som förstår dina misstag, förstår dina fel, förstår din osäkerhet.
Det är OKEJ att begå misstag!
Jag borde fan vara "ensam" livet ut, sincerily everyone!
Jupp.. alltså texten säger väl typ allt? Jag sårar, jag skadar, jag fuckar upp folk. Jag förösker att få det att funka. Jag försöker att vara någon annan, något annat än mig själv. Men det går inte, tillslut kommer "jag" ikapp mig. Jag känner många gånger att jag har två sidor av mig själv. Det har jag gjort ända sen jag var typ 2-4 år. Jag har kännt att det finns en "god" sida och en "ond" sida. Jag skojar inte, detta är på riktigt. Det är så att den "onda" sidan ibland bara tar över och då har den andra sidan alltså mitt riktiga jag inte något att säga till om. Jag känner mig instängd, traped helt enkelt. Jag är fast där inne i min egen kropp, i mitt eget huvud och jag kan inte göra något åt allt det där hemska som mitt andra jag håller på med. Den orsakar smärta, den orsakar förödelse, den skapar sår, den gör allt för att få alla andra att må dåligt, specillt de som står mig närmast. Jag vill inte. Jag vill inte att det ska vara "jag" som orsakar andras smärta. Jag vill inte ha med den andra personen att göra, men ändå är jag fast med denne. JAG VILL INTE! Jag är inne i mitt andra förhållande just nu och jag vill lyckas, jag vill göra bra ifrån mig som flickvän, jag vill vara den perfektaste tjejen, den bästa flickvännen på Jorden! Men pga mitt "lilla problem" så kan jag inte hur mycket jag än försöker vara den jag vill vara för denne sätter stopp på allt det goda jag gör och försöker åstakomma. JAG VILL INTE SKICKA BILDER TILL ANDRA KILLAR, JAG VILL INTE ENS TÄNKA PÅ ANDRA KILLAR! SÅ VARFÖR ÄR DET SÅ SVÅRT ATT BARA SLUTA?!?!?! Jag fattar inte hur det kan vara så svårt?
Det finns en kille från min skola som jag pratar med. Han vet inte ens att jag har en kille för det har inte funnits något "tillfälle" att säga det. Men i verkliga fallet är jag nog bara för feg. För feg för att berätta hur läget faktiskt står till. För feg för att göra det ända rätta. För feg för att kapa bandet till mitt "gamla" jag eller mitt så kallade "singel" jag. Jag borde verkligen berätta det, men jag är rädd att allt kommer ändras eller att han i värsta fall slutar snacka, och jag gillar att prata med honom så jag vågar inte.
Vad jag gör just nu? Nej men ni vet. Gör min kille orolig genom att skriva en massa meddelanden som lätt skulle kunna tas som meddelanden man skriver när man precis har gjort något riktigt dumt och är berädd att ta livet av sig. Är jag berädd på att ta mitt liv? Antagligen. Fast inget jag tänker genomgå. Lite respekt för alla runt omkring mig har jag ju/väl. Ne riktigt så feg tänker jag inte va. Jag må vara jävligt feg men rymma från mina problem är något jag inte vill göra i första hand. I alla falll inget som har med att rymma från livet att göra.
Jag borde sova-Men jag kan inte.
Jag borde vara en bättre flickvän-Men det är jag inte.
Jag borde vara en allmänt bättre person-Men det är jag inte.
Jag borde antagligen inte skriva det här-Men det gör jag.
Jag borde verkligen inte oroa min pojkvän-Men det gör jag.
Jag borde inte ha gjort det jag gjorde mot Patrik-Men det gjorde jag.
Jag borde inte tänka på andra-Men det händer.
Jag borde inte skicka bilder till andra- Men det har jag gjort.
Jag borde vara någon annan än den jag är- Men nej, det är jag inte.
Ska spela the sims nu.. Eller försöka sova.. puss!
