vet inte hur jag ska tänka eller känna...
Känslomässigt vet jag inte hur jag ska känna.
Om den du älskar och värderar mest över allt annat säger att någon annan tjej är för perfekt för honom, hur tolkar du det då? För jag har ingen jävla aning om hur jag ska tolka det.
Oliver har varit så jäkla perfekt under hela vårat förhållande.
Visst han är verkligen sämst på att tolka signaler och tänka lite extra men samtidigt är han bara 14 och det är änd¨något jag måste ha i åtanke varje gång jag tänker på något som rör honom.
Hur som helst så har han aldrig avikigt från min sida, inte någon gång under alla de gånger som jag på något sätt har "fuckat upp" det. Men nu börjar man bara tänka "det kanske var lite för bra för att vara sant..?", han kanske var för bra för att vara sann...
Han säger att det är mig han älskar och ingen annan (förutom hans mamma så klart) men kan jag verkligen riskera att tro på det och sedan bli sviken. Ja det skulle jag kunna, lätt, i alla lägen. för jag vill verkligen kunna lita på honom, och problemet ligger igentligen inte hos att han skriver sådana saker till henne, problemet ligger inte hos honom alls. Det är JAG som har skit svårt att lita på någon kan kunna älska mig. För varför skulle någon kunna älska mig? Jag är inte alls flickväns matrial, jag är inte på något sätt perfekt, jag är inte på något sätt "good looking" inte för att det ska spela någon roll i ett förhållande men det är klart att det spelar in. Så varför skulle han vilja vara med mig? vad finns det för orsak? Det finns inget. Och den tanken lever jag med varje dag och kommer anatligen alltid göra, om det inte är en tonårsgrej men det tror jag verkligen inte. Jag tror att det hör till att jag har någon slags personlighets störning det mesta pekar på det... Om jag skulle självbedömma så tror jag på att det är borderline.
Jag var så sjukt nära att "cutta" mig idag...
Jag som lovat mig själv att verkligen INTE göra det.
Men ändå var jag så sjukt nära..
Jag blir verkigen bara svagare och svagare...:(
Vem vet nästa gång kanske jag verkligen gör det.
Nu blev det ju bara några "ärr/rispor" men nästa gång kanske det verkligen blir djupt.. nästa gång kanske det slutar i blod...
Och jag vill verkligen inte det.
Jag vill inte vara så svag...
Men let's face the fact, jag är svag.
Aja måste verkligen sova nu.
Hörs.
EDS
Ehlers-Danlos syndrom är vad jag har.
Hur vet jag det? Jo för jag var hos en SKIT BRA doktor idag!
Eftersom att min syrra för några månader sedan fick reda på att hon hade EDS och alltså INTE fybro och det sades vara ärftligt fick jag också gå och testa mig. Sagt och gjort och nu sitter jag här på toaletten och skriver om att jag har det, shiiiiet ;). Så hur finner jag mig i allt detta? Jag mår inte direkt sämre, why not u ask? för att jag tycker att det känns MYCKET bättre att få reda på att jag har något än att gå och undra. Så ja så är det jag mår hur bra som helst jag är NÄSTAN glad över att få den diagnosen (fråga mig inte varför) just för att det känns bättre att veta än att undra. Vad är då EDS? För att enkelt och simpelt förklara det så är det ett led-och kärlproblem. Överrörlighet, känslighet osv. När jag läser om EDS så tänker jag bara "Eh nej det är helt fel jag är knappast tillräckligt överrörlig för att kunna klacificeras till samma ställe som folk som är det, därför borde inte jag ha EDS" Men vad doktorn säger säger han och om jag inte har alla dessa problem som det står att man borde ha så kan ju jag bara skita i det men samtidigt ha i åtanke om vad jag måste göra för att inte hamna där.
Det var riktigt trevligt att skriva men nu måste jag hoppa in i duschen!
Vi höres.
:(
jag mår bara så jävla piss. Vill fan ta en paus från mig själv. Allt det bra förvandlas bara till något negativt. Människor kommer för att hjälpa men jag stöter bara bort. Jag vill bara vara själv. Jag vill inte dra ner någon annan till där jag är ska det vara så svårt att förstå? Fuck det här. Det här går inte att fixa. Jag är fast.